Usch, kl är tio i ett o jag sover inte än.. Inatt somnade jag halv fem. Inte okej! Sen inatt halv fem har ångesten sakta smugit sig på, och nu sitter man här med gråten i halsen.. Vet inte varför jag känner mig bara så tom o ledsen, finns inget som hänt som jag kan komma på som skulle kunna orsaka detta.. Men det är hårt, jag hatar känslan av ångest då ingenting känns kul och man ser ingen glädje i nått, känner mig ensammast i hela världen, fast jag har folk runtomkring, vad fort det gick för några timmar sen kände jag mig som vanligt, men nu kom det som en spark i magen, o jag tänker inte vara djup jag vågar inte vill bara inte känna smärtan i bröstet just nu. Och jag har försökt skjuta bort det nu i ett par timmar men inte lyckas, så det kanske känns bättre om jag skriver av mig? Vem vet... Det tomma hålet i mitt bröst påminner mig så mkt om allt negativt som pågått i mitt liv, och omedvetet så börjar jag tänka tillbaka på alla gånger jag hade ångest när man var liten, o under tonåren.. Dom gånger jag satt på SIS institution och kolla ut genom fönstet o såg gallret, och jag skrek av smärta.. Dom gånger jag ramlat ihop med hjärtklappning och andningsuppehåll.. (Panikångest attackerna ) allt snurrar runt som en film i min hjärna.. O jag gråter nästan nu när jag skriver detta inlägget. O vet inte varför, jag kanske behöver gråta? Jag menar jag har känt mig så glad den senaste tiden så nu är det väl dags att rensa ut lite.. Får se.. Ska försöka tänka på allt positivt och fylla det "tomma".. Nu ska jag försöka få sömn så jag vaknar utvilad o förhoppningsvis utan ångest känslan, Jag älskar mina fina döttrar <3