SKRIVET: 2011-02-10, kl 23:40:21 | PUBLICERAT I: Allmänt

heej,,

hej igen,,
här är ja som aldrig skriver, för ja har aldrig något att skriva om känns det som.
min syster säger att ja ska skriva minst 3 inlägg om dagen, om va jag gör osv,
men det känns rätt onödigt eftersom ja inte gör så mycket på dagarna, just nu är ja hos Hanna iaf :)
vi brukar alltid vara hos varandra nu förtiden :D det känns faktiskt bra, då ja tycker att vi fått mycket bättre kontakt,
men men idag var ja hos syster på kalas eftersom lilla Mio fyller tre år idag :)
det var trevligt åt tårta osv,
sen i veckan var jag o alex på studie besök i lagersberg, o ja känner att det fortfarande är nej, jag sa till min soc att ja ville bo hemma o att ja kunde ha stöd fast då får dom fixa någon som kommer hem till mig, o tar urinprover osv, men hon tyckte att ja inte skulle svara så fort, ja ringer dig sa hon så får ni tänka igenom detta,
hmm ja fattar inte varför dom vägrar att lyssna på mig, bara för att ja gjort misstag i mitt liv så ska väl inte min dotter få lida för det ? eller vi ja alex o vår dotter som kommer snart, varför ska vi få visa något för dom ? jag har visat tillräckligt nu vem jag är o vart ja står, men dom e oroliga för hur det ska gå ? fan vad tror dom om mig ? jag skulle aldrig utsätta mitt barn för något ? :( ¨åh att dom inte bara fattar ska ja behöva be dom dra långt åt helvete för att dom ska sluta med det dom gör ? ja vill ju visa att ja kommer bli en bra mamma o att dom inte behöver oroa sig, men dom verkar inte vilja ge mig den chansen.
skit samma ja ska fixa detta med eller utan dom, nu är det mina ord som gäller o kan dom inte gå med på det så kan dom fan ta sig någonstans, det är ja som ska bli mamma inte dom. över till annat nu!

Beskedet.
Pappa..
min pappa är en prutnarkoman sen många många år tillbaka,
men det hör inte hit egentligen för han e världens bästa o har ALLTID ställt upp.
han har iaf hepatit c pga sitt missbruk o det har han haft i många år för ca tre veckor sen så fick han skit ont i bröstet och fick åka ambulans till sjukhuset då han trodde att han skulle dö . o pappa e inte en sån som söker hjälp om man säger så, han behöver ingen hjälp tror han.
men iaf läkarna tog prover då han hade ont i levern och idag fick han provsvaren.
han har två infektioner i levern o den ena är hepatit c . men det såg inte bra ut fortsätter han att dricka osv så kommer han att få skrumpel lever eller va det heter, o ja visst visste han att något inte stämde o visst visste han att han hade hepatit c .
men varför blev han så låg efter samtalet från läkaren ? :/ sa dom något mer som han kanske inte vill tala om.
han kom iaf till mios kalas o man såg att han försökte lee men han missa att lee många gånger . det är nu helt dött i hans ögon, ja kan inte se någon livsglädje överhuvud taget. det känns så hårt. efter kalaset åkte han hem han skulle sova sa han, o han sov till halv åtta på kvällen han ville vara ifred o det förstår jag.
det som oroar mig nu är vad han ska göra av sitt liv*? han har inte långt kvar o kommer han att knarka o supa sönder den tiden han har kvar eller kommer han att lägga tiden på oss barn och barnbarn ?
en bra fråga, själv kan ja inte svara på den , o ja har inte fått ett riktigt svar av han heller när ja frågat, ja vet inte vad ja ska säga jag känner mig tom, just nu känns det som att jag bara vill åka hem till han krama om han o aldrig släppa han, jag känner mig stressad. det finns så mycket saker ja vill att han ska se innan han försvinner. Min dotter kommer inte att minnas sin morfar det är en sak som är säker, o det tar hårt för hon hade älskat honom o tyckt han va knäpp :) men om han hade levt så pass länge så att hon kunde minnas så skulle hon nog antagligen vara riktigt stolt över honom, för att han har så gott hjärta som han har..
ja bara skriver o skriver just nu, men ändå känner jag mig så tom.
helt plötsligt börjar alla minnen med pappa att spelas upp som en film i mitt huvud som sätts på om och om igen.
o som tur är så lever ju alltid minnena kvar visst e det så ?
läste min systers blogg här innan, blev chokad, för när ja berätta det för henne på balkongen om pappas besked, så visa hon INGEN som helst reaktion på varken sorg eller något annat. pappa hade inte sagt något till henne, men ja trodde hon skulle visa att hon va ledsen eller något, men nej hon drog över masken fort och gick in o fortsatte göra mio (hennes sons) Kalas så bra som möjligt, men nu läste ja hur hårt hon tog detta besked o ja förstår henne jag känner som hon, önska bara att hon kunde prata med mig kanske gråta ut hos mig vi kanske kunde gråta ut tillsammans, det var ju trotts vi två genom allt,
o syster ?? känner du som jag ? att även om pappa e 57 år så känns det som det finns så mycket mer vi kan göra? det är inte hans tur nu,, ja menar eddin o  alica måste väl minnas honom för den han var, känner du samma tomhet ? det gör jag,, o jag är på samma sätt arg, varför känns det helt plötsligt som att det är så mycket som vi missat ? fast det är så mycket som vi gjort,, helt plötsligt börjar min hjärna gå tillbaka till barndomen igen.
men nu ska jag nog umgås med hanna,, börjar bli känsligt här. jag skriver mer sen eller i morgon,
ska börja skriva om saker ja minns med dig pappa, både bra o dåligt, ska skriva hur jag upplevt mitt liv o hur jag tror du upplever ditt,
Jag älskar dig Pappa glöm ALDRIG det,
Miljoner pussar o Kramar från "Blomman"

//jeanette













KOMMENTERA DETTA INLÄGG:

NAMN Spara info?

E-POST (publiceras ej)

URL

Kommentar: